Jag förväntas vara lycklig, tycka att allting är bra och aldrig klaga, alternativt ska jag vara en sådan som klagar hela tiden. Men varför måste jag vara det ena eller det andra? Varför kan inte jag bara få vara människa, känna det jag känner och tycka det jag tycker utan att någon ska tycka synd om mig, tycka jag överdriver eller tycka att jag är så jävla präktig som tycker allt är bra? Varför kan inte vissa dagar vara helt jävla underbara, och andra helt kassa, för i ärlighetens namn - ibland mår jag inte så jävla bra - och det är okej! Och ibland mår jag fantastiskt - och det är också okej!
Här någonstans tycker jag "Hur mår du?" bör sluta vara en artighetsfras och någonting man frågar för att man bryr sig!
0