Paulina Holmberg

7 saker du troligtvis inte vet om mig
Jag brukar tycka att det är lite kul att få reda på random roliga saker om personer, så jag tänkte helt enkelt att jag delar med mig av 7 saker som ni kanske inte redan visste om mig.
 
Jag är pedant men avskyr att städa. 
Alltså, vem gillar egentligen att städa? Ja inte jag i alla fall! Dock blir jag otroligt stressad av när det är stökigt och får smått panik när saker inte ligger på sin plats.
 
Jag har alltid för många bollar i luften.
Jag är en kreativ person som ständigt kommer på nya projekt, pyssel och idéer. Detta skadar mig på så sätt att jag har svårt att hålla fokus. Istället för att göra en sak jättebra, gör jag flerra saker "tillräckligt bra".
 
Jag har två rum som är "mina" hemma men hade gärna haft fler.
I vårat hus har vi egentligen verkligen tillräckligt med rum. Vi bor i ett stort hus och två mindre rum är nästan helt mina. Det ena är ett kontor där allt mitt pyssleri, fotande mm äger rum, och det andra rummet är min (vår) walk in closet. Självklart har vi rummen tillsammans och N får mer än gärna vara i dem, men han är det nästan aldrig.
 
Jag vill ha en till katt.
Vi har en katt som är en familjemedlem. Jag tycker verkligen att djur ska vara familjemedlemmar, men kan själv erkänna att vi har spenderat mindre tid med henne sedan B föddes. Dock vill jag ha en till katt, dels för att utöka familjen ytterligare, men också för att skaffa en "katt-kompis" till vår nuvarande katt.
 
Jag får bara svårare och svårare att köpa kläder till mig själv.
Jag har absolut inget emot hur min kropp ser ut just nu, jag lägger faktiskt inte så mycket fokus på det om jag ska vara ärlig, men när jag går och shoppar har jag jättesvårt att hitta kläder som passar. Min kroppsform har ändrats sen jag fick B, och kläderna sitter inte som jag är van. Därför är det svårt att hitta kläder som passar den nya kroppsform som jag fått.
 
Jag har helt tappat sugen på att renovera.
När vi flyttade in i det här huset hade vi stora visioner om vad det här huset kunde bli, och missförstå mig inte, det har vi fortfarande. Skillnaden är att just nu lägger vi fokus på annat och har lagt renoveringen på hyllan.
 
Jag har tidigare skrivit inlägg om minimalism men är nog snarare en pryljunkie.
Som jag skrev här ovan har jag svårt att göra någonting jättebra, och gör det mesta halvbra. När jag skrev här i bloggen om minimalism och decluttering var det den vägen jag ville gå just då. Dock har detta ändrats och jag hittar ständigt nya saker jag vill ha. Kanske kommer detta ändras igen, men just nu får jag nog kalla mig en pryljunkie ändå.
 
 
Ibland mår jag inte så jävla bra!
Vissa dagar har jag världens bästa liv! Jag har världens bästa sambo och pappa till mitt barn, jag är nöjd med mig själv och jag har VÄRLDENS finaste, underbaraste och bästa lilla son, ja ni vet, livet är på topp helt enkelt! Vissa dagar - not so much! Vissa dagar vill jag krypa ihop i sängen, tycka synd om mig själv och proppa i mig en hel Ben & Jerrys (eller två) och tycka ännu mer synd om mig själv för att jag har en laktosmage. Vissa dagar vill jag ta bort alla definitioner och benämningar av mig själv och spola ner dem i toaletten. Och vet ni vad? Det är okej! Vissa dagar är inte alla dagar, och just därför är det okej, även om inte andra verkar tycka detta.

Jag förväntas vara lycklig, tycka att allting är bra och aldrig klaga, alternativt ska jag vara en sådan som klagar hela tiden. Men varför måste jag vara det ena eller det andra? Varför kan inte jag bara få vara människa, känna det jag känner och tycka det jag tycker utan att någon ska tycka synd om mig, tycka jag överdriver eller tycka att jag är så jävla präktig som tycker allt är bra? Varför kan inte vissa dagar vara helt jävla underbara, och andra helt kassa, för i ärlighetens namn - ibland mår jag inte så jävla bra - och det är okej! Och ibland mår jag fantastiskt - och det är också okej!

Här någonstans tycker jag "Hur mår du?" bör sluta vara en artighetsfras och någonting man frågar för att man bryr sig!

Redo att bli föräldrar
Vår graviditet var ju till viss del planerad, och därför kan man väl kanske säga att det var ett första steg mot att känna sig "redo". Dock tror både jag och N att man inte kan bli helt redo som föräldrar förrän barnet faktiskt har kommit ut. Jag tror säkert att man kan ställa in sig i föräldrarollen på olika sätt, men jag tror inte man blir helt redo.
 
Så när folk har frågat N om han är redo att bli förälder (det verkar bara vara pappan som har problem med den biten enligt andra människor), så har han helt uppriktigt svarat "Nej, det tror jag inte man kan bli innan barnet har kommit". Sen tvekar inte jag en sekund på att N kommer att bli världens bästa pappa (annars hade jag inte velat ha barn med honom), men det här med att känna sig "redo", den biten kommer nog i efterhand.
 
När det kommer till mig så har jag ju en termin kvar i skolan innan sprattelfisen kommer, men jag tror det kommer lösa sig bra. Jag läser ju på distans, och har därför möjlighet att vara hemma med barnet samtidigt som jag pluggar!